"Polisen i Lindköping" - FB

"Hon blev bara 17 år

Jag har gjort det så många gånger förr och det är lika jobbigt varje gång. Den här gången hade vi laddat genom att sitta i bilen innan och prata om vem som ska säga vad, vad vi kan säga och eventuella frågor som kan komma. Det var sen eftermiddag när vi ringde på dörren till en lägenhet i utkanten av Linköping. En kvinna i 50-årsåldern öppnade och backade instinktivt när hon såg mig och min kollega stå där i uniform. Allt kändes i vägen och fel. Uniformen blev plötsligt obekväm och varenda pryl i bältet, skyddsvästen och kängorna ville jag bara få bort. Jag började med att fråga om vi kunde få komma in. Färgen försvann i ansiktet på kvinnan lika plötsligt som hon nyss ryggat tillbaka. Har det hänt xxx något frågade hon. Jag frågade återigen om vi kunde få komma in en stund. Hon släppte in oss i hallen. Hennes man kom upp bakom henne och frågade även han vad som hänt.

Fem timmar tidigare stod vi där, jag och mina kollegor i turlaget. Förutom den bleka färgen i ansiktet kunde man nästan tro att hon sov. Det är kanske lite svårt att föreställa sig hur det känns att stå bredvid någon som nyss avlidit. Vi som poliser blir på något sätt vördnadsfulla och man tänker omedvetet på hur man uttrycker sig och rör sig runt om personen som just slutat andas. Respekten för hur sårbara vi och alla andra är blir så tryckande påtaglig när döden liksom finns runt om en. Så naturligt men ändå så onaturligt.

Det är nu jag måste säga det. Det där som kommer vända upp och ner på den här familjens liv för all framtid. Jag tänker att vad har jag för rätt att komma in och förstöra deras liv en helt vanlig dag i deras eget hem. Bilden av flickan passerar framför mina ögon igen.

-xxx är död. Vi har hittat henne och vi är säkra på att det är hon.

Oklart hur många timmar senare sätter vi oss återigen i bilen. Vi är helt tysta på väg tillbaka till polisstationen. Vi tar en kopp kaffe och går och sätter oss i ett avskilt rum tillsammans med vårt yttre befäl som vet vad vi gått igenom. Efter en längre tystnad säger min kollega att idag blev det extra tungt. Kvinnan bara grät och grät utan hejd i över en timma. Och min kollega hade rätt, idag var det nog en av de värre gångerna. Vi satt hos familjen i timmar. Vi såg bilder, skrattade tillsammans och grät tillsammans. Släktingar kom dit och efter en tid kändes det som om även vi känt xxx ett helt liv och viste precis vad som gjorde henne glad och när hon blev riktigt arg.

Sorg kan te sig ofattbart olika. En del blir närmast apatiska, en del skriker och en del slår oss. Vi vet aldrig vad vi kommer möta när vi åker till någon för att berätta att deras närmaste inte finns mer. Men vi vet att det kommer göra fruktansvärt ont på ett sätt som inga slag eller hot om våld mot oss någonsin kan göra. De här tillfällena sitter i länge och följer med oss hem till våra familjer efter arbetspassets slut. Vi vet samtidigt att vår smärta inte ens kan anas i den smärta vi kommer för att lämna. Ibland ägnar vi timmar åt att bara prata om just den här familjens reaktion och hur vi skulle kunna säga det på ett bättre och värdigare sätt nästa gång.

Tjejen som blev 17 år hade råkat ut för en olycka. Hur och på vilket sätt spelar mindre roll i sammanhanget.

Uppskatta livet, ta hand om varandra och njut av tillvaron. Livet kan ta plötsliga vändningar och jag tror att om man har det med sig i vardagen så uppskattar man allt så mycket mer.

Linus, Ordningsavdelningen"



Olivia Ward

Så sant! Fin blogg du har :)

2014-08-25 @ 16:13:17
URL: http://oliviaveraward.blogg.se/
Olivia Ward

Så sant! Fin blogg du har :)

2014-08-25 @ 16:13:34
URL: http://oliviaveraward.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: