Ska det verkligen vara så?

Mitt liv är kaos just nu. En enda stor röra. Har ont i hela kroppen för jag är så förvirrad och redan efter första dagen har jag nått min maxgräns på allt. Jag pallar ingenting och jag ger upp. Direkt när jag kom innanför dörren idag så var jag tvungen att ringa mamma och beklaga mig och gråta en skvätt. Dagar som denna önskar jag verkligen att jag var hemma. Jag har kommit ikapp med nästan allt i skolan sedan resan, men jag har hur mycket nya prov som helst, hur mycket inlämningar som helst och idag får vi reda på att vi ska ut på praktik i slutet på den här veckan och mitten av nästa vecka. JAG. PALLAR. INTE. 
 
Att man ständigt som elev ska känna press på sig att göra så bra ifrån sig i skolan. Jag försöker så gott jag kan, det gör jag verkligen men jag når inte mina mål. Personer runt om en förväntar sig så otroligt mycket från en, man ska vara duktigt i skolan, man ska ha fritid över till annat, man ska ha ett extrajobb, man ska se bra ut, man ska festa och man ska bara vara bra på allt. Precis allt. Har kommit till den där punkten ni vet när jag inte vill vara bra på allt för jag känner för mycket press.
 
Nu frågar jag alla som lyssnar, läsare, elever, lärare, vuxna, ska det verkligen vara såhär? Att folk får ont i magen av skolan för det är för mycket press som ligger på ens axlar 24 timmar om dygnet? Att man ska oroa sig över att man kanske inte klara ETT enda prov och får E som slutbetyg. Det är trots allt våran framtid det handlar om och jag tycker allvarligt att alla ska ta ett steg tillbaka och ta't lite lugnt för jag och även många av oss andra hänger inte med. Vi är 16-18 år, vi har absolut ingen idé vad vi vill bli när vi blir stora så varför göra det sådan stor grej av det? 
  2014-03-03 / 18:19:25 / Allmänt
3 kommentarer


Anonym

Jag går andra året på gymnasiet, född 96, samhällsprogrammet. Jag känner PRECIS likadant som du. Första dagen idag efter lovet och jag gick hela dagen på gränsen till att bryta ihop, vilket jag gjorde på sista lektionen då fick reda på att vi DÄR och DÅ skulle redovisa ett litet projekt vi gjort. Bara jag kom hem innanför dörren så bröt jag ihop. Jag känner press och ångest, jag blir deprimerad. Man orkar inte gå till skolan och visa att "allt är så himla bra" när det är tvärtom. Dock så har jag känt detta länge redan innan lovet och jag har fruktat att lovet ska ta slut, när jag kom hem från skolan idag så bestämde jag mig och skickade iväg ett mail till skolans kurator och bad om stöd. Man känner sig så svag och fjantig, vilket även sänker självförtroendet. Du är inte ensam i alla fall!

2014-03-03 @ 19:51:46
Anonym

Jag går andra året på gymnasiet, född 96, samhällsprogrammet. Jag känner PRECIS likadant som du. Första dagen idag efter lovet och jag gick hela dagen på gränsen till att bryta ihop, vilket jag gjorde på sista lektionen då fick reda på att vi DÄR och DÅ skulle redovisa ett litet projekt vi gjort. Bara jag kom hem innanför dörren så bröt jag ihop. Jag känner press och ångest, jag blir deprimerad. Man orkar inte gå till skolan och visa att "allt är så himla bra" när det är tvärtom. Dock så har jag känt detta länge redan innan lovet och jag har fruktat att lovet ska ta slut, när jag kom hem från skolan idag så bestämde jag mig och skickade iväg ett mail till skolans kurator och bad om stöd. Man känner sig så svag och fjantig, vilket även sänker självförtroendet. Du är inte ensam i alla fall!

2014-03-03 @ 19:51:46
Fanny

Skolan tar verkligen kol på mig, lärarna förstår inte hur mycket press de sätter på oss, 3 prov, 5 läxor, 4 inlämningar, lite hit och lite dit! Vad hände med att man skulle få va ungdom? Och inte är det någon som lyssnar när man har något att säga till om/klaga heller!

Gillar din blogg iaf, kram! ♥

2014-03-03 @ 21:46:21
URL: http://fannypeltola.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: